Förändringar på en kyrkomusikers himmel

Michael Bruze / kulturnt.se

I mer än trettio år har han arbetat som organist i Matteus kyrka, Olle Elgenmark, en organist och kompositör som älskat sitt arbete, sitt instrument och att uttrycka sig med både händer och fötter. Nu har han gått i pension och Norrköping har blivit en aktiv musikprofil fattigare. Ibland har ljuva orgelstämmorna smekt örat, understundom har det varit tutti, fullt verk.

Olle är välformulerad och synar man hans handstil eller sättet att skriva noter, förstår man att detta är en noggrann man, en kille som känner att han har haft sin tid.

Det har hänt mycket inom den kyrkomusikaliska sfären de senare åren.

-Situationen för en kyrkomusiker är så totalt annorlunda idag än när jag kom hit 1968. Både liturgin och repertoaren har förändrats. Jag känner att min tid i Matteus har varit en guldålder för organister.

När jag undrar vart vi är på väg idag och om kyrkan spelat ut sin roll som konsertgivande institution, menar Olle att kyrkans primära roll inte är den konsertgivande. Kyrkan tog sig an denna musik när ingen annan gjorde det.

En allmänpraktiserande kyrkomusiker har idag ej tid att hålla en stor konsertrepertoar levande. Här är det öppet för en specialistmarknad.

-Om organisterna blir musiktjänstemän mer än musikutövare, kommer de att bli sämre på allt det andra och gudstjänstmusiken görs inte rättvisa.

Olle tycker, och nu blir han riktigt engagerad, att det verkar som om organisten ska vara ett universalgeni. Han menar att den person inte finns som motsvarar de krav som uttrycks i tjänsteannonserna. Han känner sig illa berörd av detta och tycker att man kräver det orimliga.

-Om jag sökte en tjänst idag, skulle jag inte kunna få den. Och det skulle också vara det bästa för mig, för vad skulle jag kunna göra av alla dessa nya förväntningar. Det finns en stor utbrändhet i kåren. Många slutar för att de inte står ut.

Historien om Olle Elgenmark börjar i Stockholm 1936. Hans mor dog när han var ett år gammal och pappan studerade till läkare och hade inte tid med den nyfödde. Så kom det sig att han växte upp hos morföräldrarna.

I släkten fanns det både ett aktivt musicerande och en morbror som läste till präst.

-När jag var så stor att jag kunde hålla klaffen under en gudstjänst fick jag följa med till Breviks kyrka. Jag blev intresserad av kyrkomusik, inte minst de konstfulla koralpreludierna.

Så tvingades han iväg på pianolektioner. Det var Farbror Martins melodibok som var spellitteratur, fast Olle var mer trakterad av den gamla hederliga koralboken.

Under folkskoletiden var det intresset för motorer som gällde -morfar var ju ingenjör på Bolinders, han konstruerade fartygsmaskiner - och det fanns gott om litteratur i ämnet hemma.

-När jag gick och läste för prästen återupptog jag kontakten med kyrkan. Jag gick varje söndag, det blev till ett behov.

Behovet visade sig vara koncentrerat till ingångspreludiet. Skulle organisten börja enstämmigt eller flerstämmigt? När Olle konfirmerades fick han en verklig höjdarpresent, den svenska mässboken. 1942 års mässbok med guldsnitt. Då växte tuppkammen rejält.

På Östra Real hamnade Olle på orgelpallen för första gången.

-Strax fick jag börja spela på skolans morgonsamlingar, och på mindre än en termin avancerade jag från nybörjare till förstaorganist vid skolans morgonböner. Det är den enda kometkarriär som jag gjort. Visst blev jag till ett åtlöje bland kamraterna, man skulle ju spela jazz och dixieland om det var nån stake i en.

Olle började sedan ta lektioner för Henry Lindroth. Det var en mycket sträng farbror och eleven var rejält nervös inför första mötet.

Musikdirektören mullrade:

-Nå, vad ska herr Elgenmark bli då? - Jag ska bli ingenjör, svarade grabben.

-Det ska ni inte alls, ni ska bli organist och inget annat, dundrade direktören. Punkt och slut.

Hemmavid blev de inte glada för detta uttalande, man skulle ju ha ett hederligt yrke. Men Olle blev själaglad, detta var ju en bekräftelse på att han kunde något. Övertalningsprocessen gick inte utan svårigheter, men Olle var envis, han hade ju Lindroths stöd.

Hösten 1955 sökte Olle till Musikaliska Akademien och vann inträde i hård konkurrens. Men redan då hade besöken i Gustaf Wasa, där giganten Otto Olsson satt på pallen, gjort intryck på studenten. Olle lyssnade samt imiterade, och det Olssonska spelsättet fastnade i den Elgenmarkska ryggmärgen.

-Jag tog organistexamen 1959. Sen måste man på denna tid även ha en högre kantorsexamen och högre musiklärarexamen.

För att komma in i den eländiga musiklärarklassen var man tvungen att spela det fasansfulla instrumentet violin.

-Om fåren visste vilket elände deras tarmar skulle ställa till efter döden, skulle de nog rymma innan de fördes till slakt.

Under studietiden på Akademien bildade han familj och fick tre barn.

Året 1968 sökte och fick Olle Elgenmark tjänsten i Matteus kyrka i Norrköping. Han hade varit där och kollat in orgeln. På försommaren fungerade den bra, men bortåt juletid trilskades de vindpinade lådorna. En orgelbyggare raggades upp som kort konstaterade:

-Riv skiten!

De följande åren blev till ett evigt lappande och lagande av den stora orgeln i Matteus. Men 1990-92 skedde en stor totalrenovering av instrumentet i samband med kyrkans 100-årsjubileum. Då byggdes även orgeln ut med sju nya stämmor. Olle ville ha ett representativt instrument som fungerade i flera sammanhang.

Hur känner man igen en Olle Elgenmarkare; vad är typisk för din musik?

-Det är nog harmoniken, att det finns ett femstämmigt tänkande, något utöver treklangen, en påbyggnad. Jag har tagit intryck av mina husgudar, César Franck, Oskar Lindberg och Sigfrid Karg-Elert och en blandning av lite kyrkotonarter, senromantik och försiktig impressionism, lite jazzinslag och storbandsharmonier.

Olle försöker ge sin musik en inneboende logik. Ibland får logiken ett övertag över förståndet. Han vill kunna motivera det han gör och idéerna ska prövas och hålla formellt. Det får inte bara bli söta melodier och pikanta harmonier. Sältan måste till.

-Jag är min främsta kritiker, kasserar mer än jag sparar. Jag tar väldigt lång tid på mig och musiken ska mogna länge. Det hela ska ligga och nöta, göra lite ont.

Detta har fått till resultat att den femte orgelsymfonin fortfarande inte är färdig, fastän sexan är klar för länge sen.

-Lill Lindfors sjunger att musik ska byggas utav glädje. Ursäkta, det är inte hela sanningen, säger Olle, som tycker att hennes filosofi är tveksam. Och så citerar han ur psalmboken: "Ångest ska föda det hopp som oss gläder".

-Man måste slipa på sakerna, man blir inte färdig på en gång. Musik är en samlad erfarenhet och alla livserfarenheter är viktiga i skapelseprocessen, menar Olle och tillägger:

-Efter hjärtinfarkten förra hösten tycker jag att allting har gått så mycket trögare. Att arbeta kräver mera av ansträngning idag. På det sättet är det skönt att kunna lägga av. Det är bra att det är över.

Åtta nyinspelade kompaktplattor med musik av och med Olle Elgenmark vittnar om att produktionen varit omfattande. Med glimten i ögat levererar förre Matteusorganisten ännu ett citat:

-Gud må förlåta mig somliga rader.

Publicerades i Norrköpings Tidningar16 juli 2001